NyheterMedlemsinfoPublicerat
OrganisationVåra politikerVårt program
KommunstyrelsenFullmäktigeMotionerInterpellationer
Arkiv FrågorSkrivelser Inspiratören

Kommunpartiet i Härryda

Härryda-krönikorna (*uppdateras ej)

 

07-05-31   Maj – Eftermälet

Ingen blir glömd så fort som en f.d. politiker. Till den gruppen hör också en f.d. statsminister. Alltid ensam aldrig ensam blir snabbt mycket ensam. Fichtelius nästan 700-sidiga redogörelse för samtalen med Persson tog sin tid att smälta. Där fanns mycket att lära om politikens vardag, från reaktionerna hos närmast berörda och också om psyket hos dem som inom ramen för vår representativa demokrati fått förtroendet att styra och ställa över oss alla.

En del dök upp omedelbart efter den Perssonska sortin och berättade för alla hur de varit emot det som gjorts under den nu detroniserade regeringschefens tid. En del av dessa finns i skuggkabinettet och planerar en ny karriär efter valet 2010. Gud bevare Sverige är det fler än kristdemokraterna som säger.

I ”tegelstensromanen” finns en hel del tänkvärda tankar. Följande finns på sidan 323 men jag utelämnar namnet på föremålet för kommentaren. Anledningen är att citatet bör leda till stor eftertanke, det är applicerbart på även andra än den/dem det var avsett för.

 

"-Ja, de har gjort ett enormt misstag, det har de gjort. De har räknat fel, och vi kanske återigen bevittnar någonting som kan kallas för bunkermentalitet. Nämligen att en alltför liten grupp har varit alltför övertygad om sin egen förträfflighet och kört sin egen analys, inte lyssnat på andra, byggt sin egen verklighetsbild och inte sett den riktiga verkligheten, gjort saker som har varit fullständigt främmande för dem som står utanför och tittar på, medan de själva har trott att det har varit rätt. Det där är oerhört farliga processer, som nu ibland inträffar och som vi alla råkar ut för i olika grad, men det kan mycket väl vara det vi bevittnar nu. Ett litet väl sammansvetsat, ideologiskt övertygat gäng som visste bäst och inte lyssnade på andra, de kan ju haverera, och då har vi en ny ……….. ……..politisk situation. Skulle de å andra sidan lyckas, vilket ju inte heller kan uteslutas, då har vi en ny ………….. situation. För vem tror någonting annat då än att de kommer att fortsätta att tala om förebyggande ……….., alltså att slå till mot fienden innan de slår till mot oss. Vilket är i så fall nästa mål de kommer att söka ut ? Och vem kommer att kunna stoppa dem, om de har en framgång i …. bakom sig?"

Finns det några politiker som känner sig träffade ? Jag vet några som borde ! Tack Persson för några av de mest kloka ord Du sagt fast med mycket större giltighet än Du trodde. Du har retroaktivt fått i mig en temporär beundrare.

 

Annars finns det inte så mycket att beundra. I fotbollens värld gör man som i politiken – bygger förtroendet kring dagens upphausade hjälte. Samtidigt sänder TV ett inslag om Sveriges genom tiderna mest framgångsrike fotbollsspelare (större än Gunnar Nordahl sägs det). Han spelade i franska Marseille, älskade så småningom flaskan mer än fotbollen och slutade i ett undanskymt vaktmästarjobb, utfattig och glömd. Du som suger på framgångens och maktens sötma – skaffa Dig som de romerska kejsarna en slav på din triumfvagn som ständigt repeterar – kom ihåg att du är dödlig!

I dagens samhälle med stamceller i varenda navelsträng skulle det kanske vara möjligt att spara ett litet prov som kan tas fram när de verkliga dårskaperna i politiken tagit över och det behövs ett nytänkande där gamla partigenetiskt nedärvda felbedömningar måste rättas till. När politiken måste anpassas till ett annat samhälle än det som Karl Marx eller någon annan mera konservativ potentat myntade efter franska revolutionen.

Skall man tro integrationsbarometern 2007 som nyligen lades fram för regeringen så är det många som borde ta sig en funderare i vilken verklighet man lever. Det som man förträngt genom att vårdslöst använda begreppet rasism mot allt man inte gillade finns nu där att se och jämföra med alla tidigare integrationsbarometrar. Det enklaste sättet att förtränga en gång till är naturligtvis att som en besserwisser gjorde, påstå att frågorna var fel ställda och därmed var svaren inte representativa.

 

I sammanhanget kan man kanske tänka på gamle Marcus Wallenbergs ord om inflationen som då var Sveriges gissel. Det är som att kissa i byxorna, det blir varmt och skönt tills kylan kommer. Då får man kissa en gång till. Metoden har tillämpats alltför ofta i politiken med resultatet att snart skiter folk i kissande politiker och svarar som dom inte får lov att göra på integrationsverket barometerenkät.

07-04-30   April – Varning för blockpolitik!

Leif Pagrotsky har, i en krönika i Göteborgs-Posten 18 april, under denna rubrik och med utgångspunkt från Sverigedemokraternas framgång i kommunvalen, tagit upp en intressant diskussion om blockpolitiken. Pagrotsky är ingen älskare av blockpolitiken. Han anser att uppkommet kaos i t.ex. Upplands-Bro och andra kommuner skapats av kommunpolitiker genom deras ”närmast religiösa låsning till blockpolitiken”. Därmed har kommunpolitikerna enligt Pagrotsky skänkt Sverigedemokraterna hela makten genom att öppna för en vågmästarroll.

Nu är det inte bara Sverigedemokrater som hamnat i en vågmästarroll. Ett antal partier blev i kommunvalet 2006 potentiella vågmästare innan man - i de förhandlingar som följde på ett oklart valresultat - förhandlat fram en majoritet. Politisk majoritet har blivit ett måste i ett land fokuserat på blockpolitik.

Det är bara i ett fåtal kommuner som en majoritet har kunnat formeras med ett klart dominerande parti i ledningen. De flesta majoriteter skapas genom att flera partier kompromissar med sina ideologiska värderingar och vallöften i utbyte mot del i det maktspel där man hoppas kunna få inflytande. I spetsen för en sådan koalition sitter ofta en politiker som vill behålla den makt man har eller skaffa sig den man eftersträvar.

Genom dessa kompromisser skapas grunden för det ökande politikerförakt som uppkommer då enskilda partier sviker sina vallöften för maktens skull. Detta har varit ett faktum i rikspolitiken där borgerliga koalitioner och socialdemokratiska regeringar med stödpartier sedan 1976 lett till ideologiska slitningar och ibland kollapser i framförhandlade majoriteter.

 

Det är skillnad i kommunerna. De frågor som hanteras av fullmäktigeförsamlingarna är endast i undantagsfall ideologiska. Det är i stället praktiska frågor som direkt påverkar medborgarnas vardag; skola, äldreomsorg, miljö, bostadsbyggande, kommunikationer och utveckling av det lokala näringslivet. Alla frågor som måste lösas i samförstånd och alltmer i samverkan med medborgarna genom nya former för medborgarinflytande mellan valen.

Det blir mindre utrymme för en ideologiskt baserad kommunal blockpolitik. Kommunala ställningstaganden måste ske genom en saklig presentation av olika alternativ som sedan diskuteras och utvärderas av kommunens politiker. I sin förlängning leder detta till »flytande majoriteter« där politikerna fattar beslut med varierande majoriteter beroende på den enskilda frågan. En förädling av demokratin.

Förvaltningarna tvingas presentera alternativ tillsammans med konsekvenserna av de olika alternativen. I stället för att som ofta i dag expediera ett underlag som motiverar redan fattade politiska beslut av kommunalråd och andra ledande politiker i den styrande majoriteten. Den enskilde, förtroendevalde politikern får ta ställning med utgångspunkt från sina kunskaper i frågan och mot bakgrunden av de löften han eller hon ställt till väljarna i val. 

Lojaliteten mot parti- eller blockpolitiskt dirigerade beslut kommer att ifrågasättas och på sikt kommer enskilda politiker att tvingas ta ansvar för sin egen bedömning i sakfrågorna. De tvingas i större utsträckning representera sina väljare än sina partibossar.

 

Vi får ett ökat inslag av personval. Den enskilde politikern kan inte längre i kommunala sakfrågor dölja sig bakom partibeteckningen på en valsedel och partibossarnas beslut om vad man skall tycka och hur man skall rösta. Det finns exempel där en avvikande mening i en sakfråga stipulerar att man lämnar plats för ersättare som följer partilinjen.

Flytande majoriteter leder till sakpolitik i stället för parti- eller blockpolitik. Rationella beslut fattas på samma sätt som de i dag fattas av kloka enskilda personer och i företag. Större krav kommer givetvis att ställas på kompetensen hos politikerna. Färre kandidater kan utses baserat på partipolitiska meriter. Men en fungerande demokrati kräver att politiska församlingar formeras med personer som representerar olika för beslutsfattandet viktiga kunskaper. Inte personer som för sin politiska karriärs skull anpassar sig till vad ledande politiker och makthavare tycker.

Med flytande majoriteter och sakpolitik får vi den vitaliserade demokrati som alla pratar om men som ingen blockpolitiker egentligen vill ha. Pagrotskys synsätt tvingar i förlängningen fram spärrar mot småpartier och leder på sikt till ett tvåpartisystem där vi i stället för två block får två partier.

Kanske undviker vi genom en utveckling mot ökat inslag av personval och flytande majoriteter också en kollaps av vårt nuvarande demokratiska system. Det har sina rötter i franska revolutionen och har knappast anpassats till de stora och snabba förändringarna i vårt samhälle. Den representativa demokratin är i många stycken i dag vare sig representativ eller demokrati.

 

Väljarna är mer välutbildade och välinformerade än de var två generationer tillbaka. De lever i en mer komplicerad värld där de har att fatta rationella egna beslut. Viljan blir allt mindre att låta sig detaljstyras av valda företrädare för partier som efter valen kompromissar bort vad man lovat i sina partiprogram.

Medborgarna kommer att kräva mindre av superstat, större eget inflytande mellan valen och bättre kompetens hos sina valda företrädare. Det är bråttom att anpassa det politiska systemet och det måste börja i kommunerna.

 

07-03-30   Mars – Mot ljusare tider

I naturen har vårdagjämningen passerats. Vi ser fram mot ljusare tider. En ny vår med nya möjligheter.

I politiken är den nya regeringens inkörningsperiod över och resultatet av den nya politiken börjar visa sig. På både gott och ont, beroende på i vilken kategori medborgare man hör hemma. Rik blir rikare, fattig fattigare, yngre gladare, äldre ledsnare. Den Reinfeldtska s.k. arbetslinjen Borg-ar för bättre tider med jobbavdrag och skattesänkningar till löntagare men utan motsvarighet för landets pensionärer. Därmed fortsätter moderatkoalitionen den politik som kännetecknat Persson-perioden. Landets pensionärer skall svältas ut till förmån för den löntagarmajoritet som måste mutas med allehanda valgodis när man skall säkra återval 2010.

Pensionärerna revolterar ju inte i protest. Man har under ett långt liv arbetat för att ge barn och barnbarn ett bättre liv och sig själva en tryggare ålderdom. Man lärde sig aldrig att kasta sten i bankernas skyltfönster eller bränna upp McDonalds för att visa sin frustration. Med rullatorerna tar man sig kanske till akutens väntrum men knappast till de välbevakade kontorskomplexen där översåtarna sitter bakom sina datorer och distribuerar nya direktiv till en svällande administration med köbildning som kontrollinstrument i budgetarbetet.

 

Kristdemokraterna – Etikpartiet - som med sin glättiga valbroschyr sagt sig stå för förbättringar för de äldre, kämpar med de moderata stridsvagnarna för att få något att visa upp för sina väljare. Som politiskt ansvariga ministrar för äldre och den sociala välfärden skall man nu genomföra vad någon nyligen uttryckte som en politik i moderat anda, med liberala förtecken och kristna värderingar. Det blir nog inte mycket av kristna värderingar när materialismens företrädare kört igenom sina röstknipande förbättringar för dem som de anser betyder något i vårt samhälle.

Sprickan i den oheliga Alliansen kommer att bli tydligare i kommunerna när man skall i praktisk politik omsätta politiska löften och ta konsekvenserna av den rikspolitik man driver. Måndagsdirektiven från Allianshögkvarteret i Stockholm lyssnar inte av de lokala skiljaktigheterna. I Härryda ser vi redan hur kristdemokraterna våndas i valet mellan att fullfölja sitt eget Seniorpolitiska programs vackra löften eller vara obrottsligt lojal mot ledningen i vad som alltmer blir en moderatallians.

 

I bakgrunden hukar centerpartiet som lojalt skjuter på den moderata triumf-vagnen och tar hand om den byggsektor som misskötts under inkompetent socialdemokratiskt styre och med förödande konsekvenser. Härryda leder stort när det gäller att göra upp med sina medborgare i rättsinstanserna i stället för i samtal med dessa i samtal hemma i kommunen. Socialtjänsten har lärt sig och avvecklar både färdtjänst och ledsagartjänster i en takt som om det gällde att komma först till noll.

Det enda blocken var överens om före valet var att förhindra att kommunpartiet fick en vågmästarroll. Efter valet fortsätter denna enighet med att man till varje pris vill förhindra att kommunpartiet får praktiskt inflytande. Det politiska samboförhållande som de två dominanterna Eiserman och Samuelsson ingått kommer att hålla så länge de har en gemensam fiende. Men förr eller senare kommer händelserna på riksnivå att slå igenom och det blir fi-endskap även i vår kommun.

Den majoritet och maktarrogans som följde med vinsten av ett enda ynka Alliansmandat leder till att denna bräckliga majoritet förintar sig själv. På samma sätt som alla makteliter förr eller senare gör när man glömmer bort vem man har att tjäna. Härryda kommun är inget fåmansföretag i säkerhets-branschen liksom det inte heller var ett socialistiskt kollektivjordbruk där man fick ta order uppifrån.

 

Medborgarna håller på att rita om den politiska kartan. Önskan att få bort en maktfullkomlig Persson var det övergripande målet i höstens val. Efter TVs Ordförande Persson förstår man varför. Men det spillde över på kommun-politiken och det är inte säkert att väljarna var fullt medvetna om vad som blev konsekvenserna lokalt.

Kommunpartiets stora uppgift blir att se till att väljarna inför 2010 ser skillnaden mellan kommun- och rikspolitik. Mellan möjligheten att kunna påverka under en hel mandatperiod i stället för att bara tro sig kunna göra det vart fjärde år i valbåset. De som sitter i riksdagen behöver inte uppleva några personliga konsekvenser av sitt agerande förrän nästa gång det är dags för en riksvalsedel i valbåset och då under nya kaskader av frikostliga vallöften.

I kommunen möter politikerna medborgarna varje dag. Det är därför dom som låst dörrarna till kommunhusen motarbetar skilda val för riks och kommun och ogillar personval. Det är bekvämare att gömma sig bakom rubriken på en valsedel än att själv behöva stå upp för något. I Kommunpartiet i Härryda är vi stolta över att vi nådde 45 procent personröster i kommunvalet, mer än dubbla procenten för alla partier i kommunen sammanlagt. Det påminner oss dagligen om vår skyldighet att leva upp till våra löften till väljarna.

 

07-02-25   Februari – Om utanförskap

Efter Sverigedemokraternas framgångar i valet har debatten om invandringspolitiken tagit fart. Den förs nu med tyngdpunkten på utanförskap och hur detta utanförskap skall kunna undvikas. Som utlandssvensk i mer än 20 år känns den här debatten mycket främmande. Den förs i vårt land med utgångspunkten att det ligger på landet som tar emot invandringen att se till att landet och dess invånare anpassas till dem som kommer dit. I Sveriges fall då en anpassning till mer än 150 olika nationaliteter. Det är alltså inte en fråga om att den invandrande skall anpassa sig till förhållandena i det land han eller hon valt att invandra till.

I femton år bodde jag och arbetade i Asien med Hong Kong som bas. En plats där mer än 95 procent av befolkningen var etniska kineser och resterande 5 procent en blandning av människor från andra asiatiska länder, Europa, USA och Canada, Australien och Nya Zeeland. Tanken föll mig aldrig in att Hong Kong skulle anpassas till oss icke-kineser. Inte heller ställde jag eller andra av oss utlänningar som arbetade i länder som Kina, Korea, Japan, Sri Lanka, Thailand eller Bangladesh krav på att förhållanden i dessa länder skulle anpassas till vårt sätt att tänka, leva och bedriva verksamhet.

 

Vi fick ta seden dit vi kom och anpassa oss efter de förhållanden som utvecklats under hundratals, ibland tusentals år. Vi hade valt att flytta dit och arbeta där. Ett val vi inte behövt göra och som därför inte heller gav oss någon rätt att ställa krav på att landet anpassades till oss. Hade vi gjort det hade vi blivit utskrattade och ombedda att åka hem dit vi kom ifrån. Ett inte alldeles orimligt krav, utom i Sverige. Här förvandlas de närmare 90 procent av invandrarna som kommer hit utan asylskäl till asylinvandrare. Därmed blir dessa - som i andra länder kallas ekonomiska immigranter - också människor med alldeles speciella rättigheter. Rättigheter som vi själva aldrig kan ställa krav på om vi försöker etablera oss i en annan miljö, vare sig i Sverige eller utomlands.

Avsikten med den här krönikan är inte att starta en invandringspolitisk debatt. I vårt land är det en hopplös uppgift. Man hinner inte uttala en sådan åsikt förrän ordkaskader med epitet som rasist, främlingsfiende och liknande landar i debatten. Nej, avsikten är att med de erfarenheter som vunnits som en främmande individ i ett annat samhälle betrakta vad som egentligen händer i Sverige i dag. Ett land där ”ursprungsbefolkningen” håller på att hamna i utanförskap i sitt eget hemland.

Utanförskap är det begrepp som politiska opportunister började använda i samband med invandringspolitiken. Ett politiskt värdeladdat och användbart begrepp som nu också dyker upp som benämning på den som står utanför arbetsmarknaden, om medborgare som behandlas illa av politiker och tjänstemän, ungdomar som mobbas, äldre som inte får vård etc. Med denna får vi en intressant inrikespolitisk situation när begreppet används på etniska svenskar som finner sig i ökande utsträckning stå utanför samhället. Intressant därför att det land som inte kan ta hand om sina egnas utanförskap inte heller kan ta hand om invandrarnas !

 

Den största grupp som ställts utanför är de drygt 1,6 miljoner medborgare som fyllt 65. De som politikerna säger skall försörjas av allt färre yngre skattebetalare. De framställs i media med bilder från särskilda boenden där kanske fem procent i behov av särskild vård bor. Den stora majoritet som blir allt friskare, klarar sig själva och njuter av pensionsåren har inget nyhetsvärde. Få pensionärer känner igen sig i denna mediabeskrivning av äldre.

För alla 65+ gäller att deras kunskaper och erfarenheter upphör med 65-årsdagen. Liksom uppfattningen att de kan ta hand om sig själva. De sägs behöva alltmer vård och omsorg med resurser som inte finns utan måste tas från andra områden. De är de tärande som skall leva på de närande. De har inte längre något värde och deras förmåga att se samhällsutvecklingen ur andra gruppers perspektiv underkänns. De underordnas vad som med politisk opportunism anses vara riktigt att anförtro yngre. Politiska partier drar sig inte för att marknadsföra en sänkning av rösträttsåldern till 16 år med rätt för dessa icke färdigutbildade att fatta beslut om förhållanden som de av rena åldersskäl helt saknar kunskap om.

För den som levt länge i Asien så är detta chockerande. Där betraktas ålder och erfarenhet med vördnad, äldre är inte en belastning utan en tillgång och har varit så i tusentals år.  Det är dessa länder som nu blivit våra konkurrenter på världsmarknaden därför att man inte raderar ut det värdefullaste i ett samhälle – ta vara på allas förmåga, kunskaper och erfarenheter.

Vårt synsätt leder till nedmonteringen av vår långsiktiga överlevnad som välfärdsland. Detta börjar redan i skolan. Föräldrarna abdikerar från sitt ansvar för dem de själva satt till världen och överlåter uppfostran till skolan där beslut som rör skolorna och utbildningen skall fattas av barnen själva. Lärare och andra vuxna skall sitta med och notera vad dessa unga anser vara viktigast. Hur långt detta kan drivas är inte längre en fråga om sunt förnuft, det är en fråga om politisk opportunism och om politiker och beslutsfattare vågar sätta ner foten i tid innan det är för sent. Konsekvenserna av detta har vi ännu inte sett. Den första generationen unga som skolats att tro att man alltid vet bäst finns ännu inte på arbetsplatserna och kräver att få bestämma över produktutveckling, marknadsföring och långsiktig strategi.

 

Ett annat utanförskap växer i demokratins utmarker. I den representativa demokrati som ger medborgarna rätt att vart fjärde år samlas i valbåsen för att lägga sin röst. Där läggs med nuvarande system också själva grunden för en ökad avdemokratisering. Man väljer inte personer utan väljer efter rubriken på valsedeln. När detta är gjort förhandlar de partier som enligt den traditionella höger-vänsterskalan anser sig ha fått rätt att skapa en majoritet. Där vidtar den kohandel som leder till att partierna köper varandras röster med hjälp av eftergifter, utser de ledare – oftast topparna i resp. partier – som skall bestämma inriktningen och se till att fotfolket lojalt stöder de förslag som sedan läggs fram för majoritetsbeslut.

Utanför står i allt större utsträckning de väljare som upptäcker att man fick något annat än det man trodde man röstade på. De får veta att detta är den representativa demokrati som vi bekänner oss till i det här landet och om det inte passar Dig som väljare så har Du möjlighet  att ändra på det i nästa val. Trodde Du ja !

 

Före nästa val hinner dessa politiska marknadsgycklare planera den säljkampanj som köper Dig genom nya fagra löften eller ekonomiska fördelar som Du lockas med när Du då skall lägga Din röst. Detta är en metod som vi med lagstiftning försöker stoppa när företag med förskönande texter och missledande information försöker få oss att köpa deras produkter i stället för konkurrentens. Tyvärr finns det ingen marknadsdomstol som granskar politisk marknadsföring. I politik är manipulation av väljarna acceptabelt  och vi får nöja oss med de politiker vi valt och den politik de sedan för.

Detta gäller inte bara på riksnivå utan också i kommunerna. I valet ändrades många lokala  majoriteter till samma Allians som på riksplanet. Väljarna tog oftast samma partivalsedel i båda valen och valda blev de kandidater som partierna placerat högst. Dessa har inte alltid vunnit sina positioner genom egna meriter utan surfat på den våg som sopade bort den vänsterkoalition som på riksplanet förbrukat sitt förtroende hos väljarna. Man sitter nu lokalt med en ny majoritet med samma intresse att bruka sin makt som dem man röstade bort på riksplanet. I vissa kommuner har vi fått ledande politiker med så hög svansföring att Vår Herre snubblar på fjädrarna när han går ut på förstutrappan.

Vad vi då ser är början på den representativa demokratins sönderfall. Utanförskapet gäller inte bara invandrare. Det gäller i allt större utsträckning vanliga medborgare. De som byggt upp och hittills hållit samman det välfärdssamhälle de arbetat för att skapa. Det som Du nu letar efter när Du blivit 65 + och vill möta den respekt och få den service Du förväntat Dig.

 

2006   Årskrönika

En plötslig sjukdom stoppade publiceringen på hemsidan av höstens veckokrönikor. Vi är nu tillbaka efter byte av webbmaster och året 2006 avslutas nu med en årskrönika. Sedan fortsätter vi efter helgerna med nya krönikor.

2006 blev på flera sätt ett dramatiskt år. En värld i förändring visade upp många dramatiska händelser. Vi påmindes om vår sårbarhet genom naturkatastrofer och händelser som tyder på att mänskligheten i sin strävan efter ständigt ökande materiell standard börjat knapra på själva livsnerven. Samtidigt som året avslutas med den förste svensken på väg tillbaka till jorden efter sin rymdpromenad utanpå rymdstationen så påminns vi om vår oförmåga att lösa mycket enklare problem.

Människor dör i oavslutade krig i Mellersta Östern och i den eviga konflikten mellan palestinier och israeler. Ledare för skurkstater hotar sin omvärld och mördar sin egen befolkning, allt utan att det s.k. världssamfundet gör annat än pratar. Avståndet mellan teknisk utveckling och humanitära insatser är lika långt som avståndet från Darfur till rymdstationen som Christer Fuglesang just lämnade. För en bråkdel av de kostnader som läggs på rymdfärder och kriget i Irak skulle vi med enkla medel kunna göra livet drägligare för någon miljard människor utan hopp om ett bättre liv. Skam på mänskligheten.

Löften om ett bättre liv fick vi oss till livs i den svenska valrörelse som började redan tidigt i våras. Löftesmaskinerna och de falska profeterna gick igång tidigt den här gången. Valrörelsen blev en uppvisning i lockrop om hur mycket bättre allt skulle bli med en ny politik och en papegojas upprepning av hur bra allting redan var. En alltmer frustrerad väljarkår följde Fredrik och ratade Göran. Nu får vi se vad som sker när den representativa demokratin bestämmer de kommande fyra åren. Ut från scenen försvann ett antal småpartier utan förankring hos väljarkåren och i kulisserna placerade sig det parti som skickligt fångade upp det missnöje i folkdjupet som alla andra partier ansåg inte fanns.

 

Någon utdelning av politiska julklappar blir det inte i år. Det finns inga snälla barn som förtjänat denna uppmuntran. Däremot kan vi utse årets värstingar.

Göran Persson svarar för årets största politiska missgrepp när han inte såg en dryg miljon människor i arbetsför ålder som inget jobb hade att gå till.

Årets största groda tillverkade Perssons handplockade efterträdare Per Nuder när han utnämnde 40-talisterna till köttberg och därmed definierade en dryg miljon svenskar på ett sätt som man länge misstänkt var en maktfullkomlig socialdemokratis sätt att se på medborgarna.

De politiska partisekreterarnas okrönte värsting blev SPIs partisekreterare Gösta Melander som genom stora arbetsinsatser och systematiskt genomförd destruktion av det egna partiet lyckades uppnå 20 procent av partiets målsättning i riksdagsvalet.

Årets – om inte århundradets kupp – svarade en grupp näringslivspampar i Skandia för när man grundlurade godtrogna pensionssparare och berikade sig själva med belopp som ingen trodde någon hade mage att lägga beslag på för egen del.

Årets estradör blev Härryda kommunfullmäktiges ordförande Annette Eiserman-Wikström som med sina avslutande limerickar på mandatperiodens fullmäktigemöten lyckades öka moderaternas röstetal från 3.400 till 5.100 röster och vinna ordförandeposten i den nya kommunstyrelsen.

 

Värsting som biståndsbedömare blev kommunstyrelsens ordförande Ing-Marie Samuelsson som efter ett kort hembesök trollade fram obefintliga platser på ett äldreboende det inte gick att komma in på genom vanlig biståndsbedömning.

Härrydas kryssare nr ett blev Hindås egen Tito, Leif Persson, som genom sin personvalskampanj ensam räddade folkpartiet från samma nederlag i kommunen som folkpartiet fick i riksdagsvalet.

Årets entreprenör blev Golf Engineers som lyckades övertala kommunens tjänstemän och politiker att bryta så många lagar att Länsrätt och Miljödomstol tvingades stoppa Vällsjögolfen innan 2006 gick över i 2007.

Priset för absolut följsamhet får de 39 fullmäktigeledamöter i Härryda som viljelöst följde sina ledare till ett beslut där man utan faktaunderlag gav klartecken att gå vidare med miljardprojektet Landvetter Park.

Årets misslyckade pedagog blev kommunpartiets gruppledare som inte lyckades få väljarna att se skillnaden mellan rikspolitik och kommunpolitik och den risk väljarna i Härryda tog genom att välja en ”kommunaliserad rikspolitik”.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR